Om boken

Jag vänder mig om och där står en häst. Den är så nära att jag känner den saltaktiga lukten, så nära att jag känner värmen från den våta hårremmen, så nära att jag kan se den i ögonen, se den vidgade, kvadratiska pupillen. Jag känner lukten av blod i höstens andedräkt. Stranden är aldrig riktigt säker, men faran är som störst i november. Det är då Capaill Uisce - vattenhästar - dras mot land. Att närma sig dem är att leka med döden, för vattenhästar är blodtörstiga rovdjur. Trots faran har männe...Visa mer