Ernst Brunner

På trettondagen 1917 vistades Edith Södergran i hemmet på karelska näset. Hon satt nedlyft i ett bykkar av plåt på köksgolvet. På grund av täta upphostningar och blodbrist hade doktor Sulin föreskrivit kalla sittbad. Att hon hostade var en olägenhet. Blod rann över hakan och föll i långa strängar mot vattnet. Var gång karet tappades ur blev en smutsrand kvar kring midjan. En gördel av stelnat blod.   Sedan jul hade Edith Södergrans debutdikter legat på bokhandelsdiskarna. De hälsades av kritikerna som “dårdikter", skrivna av en sjuk ande. Hon var 24 år gammal. Hon hade ett stolt avsked till kärleken bakom sig, en blind hänförelse som hon fått plikta med hån och förnedring. Hon hade vårdats på kurhotell bland Europas lungsjuka. Som ung flicka hade hon legat iklädd sommarlinne på rummet i villan. “Systern" Singa hade fläktat henne med dammvippan och berättat om månen, hur den förhäxat henne, hur den hotade ta henne.   Södergran är den stora banbrytaren i svensk diktning. Ernst Brunner g