"... de mörka gestalterna där ute i snöslasket stannar kvar i läsarens minne." Michel Ekman, Svenska Dagbladet Yarden är en berättelse om oss, om vår tid här och nu.Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall, börjar författaren Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. Yarden är en berättelse som drabbar läsaren, den handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar framför allt avsaknad av dem.Fångad i en snara av skulder tar Kristian Lundberg jobb på yarden i Malmö. Under sträng bevakning och utan trygghet flyttar han bilar för hundratjugofem kronor i timmen före skatt. Återgången till kroppsarbete innebär också en resa tillbaka till barndomens utsatthet. Yarden är en vittnesskildring om ett modernt statarsystem, mitt ibland oss.Filmen Yarden var öppningsfilm på Göteborgs Filmfestival 2016 liksom utvald film på Berlin International Film Festival. Filmen har hyllats av såväl svensk som utländsk media. Boken innehåller ett nyskrivet förord samt Kristian Lundbergs egen dramatisering av romanen som bonusmaterial.Pressröster om Yarden: "... naknare och mer drabbande är någonsin. Jämte Yarden framstår det mesta som skrivs på svenska som andefattigt: fake och koketteri." Anneli Jordahl, Helsingborgs Dagblad" Yarden ger röst åt ett namnlöst kollektiv, en brokig samling människor med otacksamt slitgöra och låg lön som gemensam nämnare." Peter Viktorsson, Norrköpings Tidningar "På sin vackra, sorgsna och lyriska prosa skildrar Lundberg tillvarons skörhet: hur klassklättraren handlöst kan falla, för att med en smak av arvsynd återvända till den klass han en gång föddes in i. ' Hanna Hallgren, Aftonbladet Kristian Lundberg är en av Sveriges mest älskade författare. Han debuterade 1991 med Genom september och har sedan dess publicerat ett tjugotal böcker i så skilda genrer som lyrik och kriminalromaner.För diktsamlingen Job nominerades han till Augustpriset år 2005 i den skönlitterära klassen.Kristian är en av sin generations främsta svenska poeter och är översatt till mer än nio språk.Han har bland annat tilldelats Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Sydsvenska Dagbladets kulturpris, litteraturpriset till Pär Lagerkvists minne, Aniarapriset och Sveriges Radios romanpris för sina kritikerrosade romaner Yarden (2009) och Och allt skall vara kärlek (2011). Kristian är en efterfrågad föredragshållare och krönikör i press, radio och TV.

En junidag på begynnelsen av 1890-tallet blir poeten Andreas Öman mot sin vilje skrevet inn på kurbadet Augustenbad for sin alkoholisme. Den sagnomsuste doktor Liljedahl informerer Andreas om at tilstanden hans best behandles med daglige sittebad i seks grader kaldt vann, samt at han til punkt og prikke følger de nittini reglene som doktoren har satt opp. Andreas lar seg ikke imponere, og gir seg raskt i kast med å avsløre det han anser som rent kvakksalveri. Han skriver regelmessig brev til sin kone Aline hjemme i Stockholm, der han beklager seg over den umilde behandlingen og det strenge reglementet. Under oppholdet på kurbadet møter han den sky rettighetsrådgiverfruen Amanda Eggerts og en ung strykerske med et våkent blikk. Når Andreas overraskende får en forespørsel av doktor Liljedahl om å sette opp en teaterforestilling, kan han ikke la være å takke ja - uten å ane hvilke katastrofale følger det skal få for ham selv og menneskene i hans umiddelbare nærhet.

Mona reser från en liten ort i Dalarna till Östersund, som i hennes huvud påminner om New York. Allt känns vidunderligt stort och staden är fylld av konditorier, biografer, danspalats och stiliga militärer. Det svänger i hela kroppen. Året är 1959 och hon har fått en tjänst som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter. Britt arbetar på kontor och Ove spelar i ett jazzband. De inviger Mona i musikens värld och tar med henne på dansbanor där hon får paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida. Den blyge gitar­risten i Oves band försvarar henne i nattvimlet där kvinnornas kroppar ses som allmän manlig egendom. Hon faller. Många år senare försöker mor och dotter reda ut vad som hände de där ungdomsåren. Ett stort mörker. Det är ju så skönt att få glömma. Anneli Jordahl har skrivit en roman om en tid fylld av framtidstro. Men samtidigt färgades tillvaron av klasskill­nader och förutbestämda möjligheter. P-piller fanns ännu inte, abort var förbjudet och hederskulturen slog hårt mot ensamstående tonårsmödrar.

"Hunden lägger sig på en solbelyst fläck på golvet. Vill lägga mig bredvid, smälta ihop, bli svartvitfläckig, sova, äta, leka alldeles ovetande om vilka onda handlingar människor begår mot varandra där ute i världen. Jag ger det här ett år, inte en dag till." Hon är nybliven änka, bor ensam ute på landet med hunden Boris. Så fort hon får syn på en notis om en arbetsplatsolycka klipper hon ut den och klistrar in i sitt dödsalbum. I samma album sitter den lilla notisen som beskriver olyckan i vilken hennes man omkom. Ibland kommer dottern och hälsar på men det känns aldrig bekvämt. Men så börjar hon läsa om Angela Davis, legenden från Black Power-rörelsen. Det blir ett uppvaknande som förändrar hennes liv. Anneli Jordahls nya roman handlar om att bli så stark att man förmår vara delaktig i det som sker och att inte vara ensam i världen om en dröm om upprättelse. Medborgarrättsrörelsens historia är långt ifrån avslutad.

Anneli Jordahl har förstört åtskilliga middagsbjudningar genom åren med sin renläriga syn på klass. I den här boken försöker hon på ett mer metodiskt sätt reda upp begreppet, i samtal med några personer som var och en löst problematiken på sitt sätt. Möt bland andra David Lagercrantz - överklasskillen som önskade att han var arbetare, Ragnar Thoursie - arbetargrabben som blev uppmärksammad poet (men tyckte att det smällde högre att jobba på AMS) och Elsvig Svensson – sjukpensionerd undersköterska och Anneli Jordahls mamma. Anneli Jordahl är kulturjournalist. Hon medverkar regelbundet i P1:s Kulturnytt, Expressen och som krönikör i DN på stan. Hon har tidigare skrivit Helsingfors - från Kalevala till Snowcrash. "Klass är en mycket bra bok. Personlig, sårig - och rolig." Göteborgs-Posten

“Ett lingonris i cocktailglas” publicerades ursprungligen i Clic nr. 5 1989 – Jag jobbade på en jazzklubb som hette Blue Note i Paris 1959. Det var väldigt sent på natten och knappt några gäster kvar. Jag sjöng inte just då utan satt och läste i ett hörn när det kom fram en tjej, som sjöng i en färgad trio, och frågade om jag ville sitta med ett sällskap som just hade kommit. Då reste sig en snubbe och drog fram stolen. Jag såg direkt att det var Brando men jag låtsades som ingenting. Han visste att jag var svenska och frågade ”Is your name Ingrid? Anita? Karin?” Och så mumlade han precis som han gör i filmerna (Monica härmar mycket träffsäkert). ”My name is Monica”, sa jag. ”I don’t like that”, svarade Brando. ”It’s too international. May I call you Sven?” Så jag hette Sven Zetterlund i tre dagar. Ja, vi umgicks inte hela tiden … men snudd på.”Det här är historien om Monica Zetterlund. I den första delen berättar kollegorna. I den andra delen berättar hon själv. Anneli Jordahl är litteraturkritiker i Aftonbladet och Sydsvenskan. Skönlitterär författare. Senaste romanen: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona . Håkan Lahger är en av Sveriges ledande musik och nöjesjournalister. Började på Dagens Nyheter i slutet på 70-talet och startade musiktidningen Schlager på 80-talet. Har arbetat för flertalet ledande magasin och tidskrifter genom åren samt skrivit ett drygt halvdussin böcker.Telegram Journalistik ger ut god journalistik som publicerats genom tiderna - i bokform. Krönikor, essäer, reportage, artiklar, spännande features, djuplodande intervjuer, grävande reportage - journalister från den så omsusade magasinsboomen under 80-, 90- och 00-talet öppnar sina digra arkiv, och det har skrivits fantastiska texter även innan dess som nu kan tillgängliggöras igen. Det skrivs dessutom nya texter, som nu kan läsas direkt - i en e-bok eller en tryckt bok, läsaren väljer.

"Fantastisk, en klar femma." Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige "Cole ger hopp om romankonstens fortlevnad ... En stor och rik roman. Något av det bästa jag läst på mycket, mycket länge." Anneli Jordahl, Sydsvenskan "Det är en lika njutbar som storartad prestation." Anna Hellgren, Expressen "Plocka upp Öppen stad, inte om en vecka - utan nu, genast!" ÅM Hellman, Kristianstadsbladet Teju Coles debutroman hyllades av en entusiastisk kritikerkår både i USA och Storbritannien när den utkom 2011, och den blev en oväntad försäljningsframgång. Öppen stad handlar om Julius, en ung doktorand i psykiatri som tillbringar sin lediga tid till fots på New Yorks gator. På ytan är boken en berättelse om en ung främling bosatt i New York efter 9/11. Men det är också en intellektuellt, politiskt, och litterärt utmanade roman om vår tids stora frågor. En sociologisk och på samma gång meditativ undersökning av New York och dess historia, av människorna i Julius liv och hans barndomsminnen från Nigeria. Översättning: Erik MacQueen Vill du veta vad andra tycker och tänker om Öppen stad? Lyssna på Abf Stockholm och Natur & Kulturs litteraturpodcast. Där får du följa en bokcirkel, ledd av författaren och journalisten Lawen Mohtadi, under tre träffar. Finns på Soundclound och Itunes. Sök på Öppen stad. "Spännande att läsa ... Teju Cole börjar med en liten detalj och sedan växer berättelsen och utvidgar sig utåt. Den är fantastisk, en klar femma." Yukiko Duke, SVT Gokväll "... en mycket ovanlig roman ... Trots alla lärda referenser, och intrikata motivbygge, lyckas Teju Cole vara märkvärdigt enkel och tillgänglig ... Cole ger hopp om romankonstens fortlevnad, dess förmåga att fånga oss, kanske till och med förändra oss. Romanen är faktiskt en överlägsen form för att förmedla alla dessa lager av minnen och bortträngningar. Cole påminner också om att allas våra olikheter är en skönhet i sig. Det blir löjligt att brista ut i panegyrik över en författare som är främmande för det storvulna. Men jag gör det ändå. Öppen stad är en stor och rik roman. Något av det bästa jag läst på mycket, mycket länge." Anneli Jordahl, Sydsvenskan "... som att öppna fönstren på vid gavel och känna hur världen strömmar in. Det känns friskt." Daniel Sandström, Svenska Dagbladet "Öppen stad hyllades stort när den kom ut i USA, och det är lätt att förstå varför. Teju Cole lyckas åstadkomma ett slags blixtbelysning av vår tids mest uppslitande trauman. Rasismen, 11 september, det så kallade kriget mot terrorismen och övergreppen det har fört med sig. Samtidigt kopplas dagens pågående katastrofer sömlöst till de som präglat generationer och miljoner människor genom historien: slavhandeln, kolonialismen, andra världskriget. I Coles händer är människan en evig - frivilligt eller ej - migrant, för alltid utelämnad åt sitt eget och historiens främlingskap. Det är en lika njutbar som storartad prestation." Anna Hellgren, Kvällsposten "Öppen stad är dock - tack och lov - mer gestaltande än idépolitisk. Genom Julius strömmar staden och tiden genom noggrant utformade iakttagelser och de människor som han möter får tala länge i omfångsrika och detaljerade bakgrundshistorier. Öppen stad möter människorna bakom idéerna och ideologierna, ser de enskilda berättelserna i de stora skeendena. Det är en debutroman som förmår uppfylla en av skönlitteraturens svåraste och viktigaste uppgifter." Elin Grelsson Almestad, Göteborgs-Posten "Men herregud, Öppen stad är en debutroman, och lagd bredvid de senaste årens svenska debatter om rasism väger den blytung, inte i kraft av åsikter och argument, utan i kraft av gestaltning, nyanser, och komplikationsberedskap." Lars Hermansson, Sveriges Radio Kulturnytt "Stilmässigt tänker vi på W.G. Sebald, en öppen prosa som brister ut i långa essäistiska reflektioner. Samma existentiella klang av allvar som J.M. Coetzee och samma lätthet i hantverket och samma postkoloniala teman som Joseph O'Neil och Zadie Smith. Lägg därtill en snutt alienation, som hos Albert Camus och J.D. Salinger. Och den svenska språkdräkten - tonsäkert översatt av Erik MacQueen - gör också att man inte kan låta bli att tänka på Hjalmar Söderbergs olyckliga Doktor Glas ... plocka upp Öppen stad, inte om en vecka - utan nu, genast! Men den bättre anledningen är att denna roman, trots dess likheter och allusioner till andra verk är helt och hållet sin egen unika berättelse. Att man som kritiker inte förmår utveckla det på andra sätt än att jämföra med andra (en illa dold narcissism klädd i konsumentupplysning?) skall inte romanen lastas för. Det finns böcker som inte kan beskrivas, som måste upplevas eftersom de är lika skiftande i intryck som en promenad en oktoberdag. Detta är en sådan." ÅM Hellman, Kristianstadsbladet "Med sällsynt träffsäkerhet målar Cole bilden av en särskild sorts människa. Vem är huvudpersonen Julius egentligen? En flanör är ett fint ord. En invandrare i utanförskap är en grövre, men mer träffande beskrivning... En utmärkt debut och angelägen läsning helt enkelt." Edvin Högdal, Gotlands tidningar "Öppen stad är en roman som på det mest imponerande och intrikata vis låter sin form en inre monolog, närmast essäistisk till sin natur - gå hand i hand med sin iakttagande huvudperson ... Coles prosa är lika uppfriskande spirituell som den är vacker, Öppen stad är den sortens roman som kan läsas enbart för sitt språks skull ...Öppen stad är seendets brutala förtjusning, kunskapens obarmhärtiga tillfredställelse och - inte minst - läsandets sanna glädje." Therese Eriksson, Arbetet "Jämförd med många, hyllad som få. Teju Coles samtida flanörroman Öppen stad rör sig parallellt på New Yorks gator och i berättarens intellektuella inre, känslorna lämnas till läsaren. Utsökt vackert." Fokus "New York, summerar Julius i nigerianen Teju Coles mästerliga debutroman Öppen stad, tog sig "in i mitt liv i promenadtakt"... Den är till allt annat en briljant historiebok där olika epoker glider in i varandra. ... Det har på det hela taget varit en oavbruten njutning att läsa den här romanen, särskilt samtalen; de är bräddfulla av minnesvärda formuleringar och briljanta analyser." Dan Sjögren, Norrländska Socialdemokraten "Ett av fjolårets mest drabbande litterära ögonblick." Elias Kukkola Settervik, Amnesty Press Den är fantastisk, en klar femma. Yukiko Duke, SVT Gokväll

Därför är jag republikan utkom första gången 1955 och senast 1998. Här möter vi Vilhelm Moberg i absolut högform. Han är skarp i argumentationen och bitande vass i ironin, och man slås av hur påfallande aktuell boken fortfarande är."Monarkin strider inte bara mot demokratins grundprincip om att vi alla är jämlikar. Den förvandlar även en hel nation till servila pudlar som krälar vid överhetens fötter. Vilhelm Mobergs pamflett, om något, förmedlar insikten om detta." Johan Hilton, Expressen"Jag republikan, men rojalistiskt road. Varje samhälle behöver sina skrattspeglar, och ett större spektakel än kungahuset finns inte." Björn Wiman, Dagens Nyheter"Släpp loss fångarna på slottet. För Sverige i tiden: demokrati nu!" Anneli Jordahl

En linje: ett gemensamt projekt, en hållning. Men också en gräns, det som skiljer innanför från utanför. Ett kontorslandskap i en byggnad av glas. Smattret från tangenter, doften av kaffe. En kvinna har återigen fått chansen efter en tid som arbetslös. Företaget gör manualer i självhjälpssegmentet. Det handlar om att ge människor verktyg. Att förändra. Så att de blir mer effektiva, bättre på att kommunicera. Romanjaget är hårt arbetande och klättrar snabbt inom företaget. Jobbet tar upp allt mer av hennes tid och hon umgås intensivt med kollegorna. Kanske älskar hon rent av en av dem? Men snart börjar det ryktas om nedskärningar. Hon, som alltid haft tillfälliga anställningar, vet att det gäller att hålla sig på rätt sida när bilan faller. Linjen är en mörkt humoristisk undersökning av arbetet som idé, ideologi och vardag. När det börjas kännas absurt, titta upp och se dig omkring. Känner du igen dig? Elise Karlsson (född 1981) är författare, litteraturkritiker och redaktör. Linjen är hennes tredje roman, efter Lonely Planet och Fly, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Elise Karlsson lyckas plågsamt väl med att skildra vad osäkra arbetsvillkor gör med oss. Hennes språk är sparsmakat och exakt // Ett arbetsplatsreportage på hög litterär nivå. - Aftonbladet, Ingalill Mosander Elise Karlsson har gjort en närmast osannolik bedrift när hon på en och samma gång förnyar [arbetar]genren, väcker sinnet för samtiden och försvarar en uråldrig mänsklig rättighet den där som den gamle socialisten Paul Lafargue skrev om kring förra sekelskiftet: rätten till lättja. - Dagens Nyheter, Stefan Jonsson En minimalistisk uppgörelse med arbetslinjen i prosaform, en absurd betraktelse över vad osäkra arbetsvillkor gör med oss. // Det är en helt briljant roman. Hur vi skulle kunna leva istället säger det här med en väldigt kontrollerad yta. Den är lysande. - Kulturnyheterna, Ulrika Milles Linjen handlar om konsekvenserna av den politik som gjort rädslan att hamna utanför till själva drivkraften att arbeta. Och om ett tillstånd där livet, känslorna och jobbet dras ihop till en enda tumör. Hon skriver fram skräcken i att aldrig kunna veta när otryggheten tar slut, förnedringen i det, elegant och filosofiskt. - Sydsvenskan, Karin Arbsjö Av alla skildringar av arbetsplatser jag läst de senaste åren är Elise Karlssons roman den mest subtila, den går nämligen befriande nog att läsa på många sätt. På ett plan är det en poetiskt förtätad berättelse om en hårdpresterande kontorskvinna som blir olyckligt förälskad i en arbetskamrat. På ett annat plan kan den läsas som en allegori över samtidsandan där arbete och fysisk träning blir sadistisk religion och självhjälpsböcker om lycka och mindre stress blir ett masochistiskt hån. - Svenska Dagbladet, Anneli Jordahl "'Linjen' väcker ett batteri av frågor om samtidens fixeringar, och är samtidigt en märkligt underhållande roman." - Norrköpings Tidningar, Ann Lingebrandt Det här är litteratur som bör läsas och diskuteras - Dala-demokraten, Ulf Lundén Till slut blir [huvudkaraktären Emma] ändå allmängiltig på ett hjärtskärande sätt. Rädslan för att falla igenom, att hamna på fel sida en gräns och anses misslyckad, delar hon trots allt med många. Kanske oss alla. - Upsala Nya Tidning, Amanda Setterwall Klingert På djupet lurar en absurd realism // Elise Karlsson visar oss ett upplinjerat system, där vi härinne står mot dem därute, och i helt i linje med arbetslinjen går den åtskillnaden före allt annat och även kärleken blir tillfällig, beräknande och kall - Christian Swalander, Borås Tidning En stram och lätt skruvad dystopi om det moderna tjänstemannalivet - Jenny Aschenbrenner, P4 Kulturnytt   En närmast osannolik bedrift Dagens Nyheter

»Det är klokt och roligt och gripande och alldeles underbart. När jag hade läst färdigt Mitt första liv började jag omedelbart läsa om den. Mycket mer kan man inte begära av en bok.« | AFTONBLADET »Bodil Malmsten blåser liv i en miljö och ett sätt att leva. Nostalgins skimrande då blir ett nu i klar, osentimental belysning.« | DAGENS NYHETER »Mitt första liv handlar om min för varje dag allt mer fantastiska barndom i en by i mellersta Norrlands fjälltrakter och om min ungdom i London och Vällingby. I kapitlet Ångermannagatan berättar jag om mitt livs, än i dag, värsta upplevelse. Det var inte när jag vid sjutton års ålder var på vippen att dö - jag dog ju inte bevisligen - mitt livs värsta upplevelse var värre än döden, mycket värre.« BODIL MALMSTEN föddes i Bjärme. Hon fick sitt genombrott som poet 1984 och blev med tiden - med sina romaner, diktsamlingar och pjäser - en av våra mest lästa och folkkära författare. Mitt första liv är illustrerad av författaren och med fotografier från hennes familjealbum. »När Bodil Malmsten träffar smärtpunkterna fängslar hennes berättelse och avsätter en ton inne i läsaren.« | Lena Andersson, SVENSKA DAGBLADET »Jag tror ingen kan läsa kapitlet om Bodils pappa utan att både gråta och dröja kvar i det bildtäta underbara språket. Bodil Malmsten är en av våra mest genomskådande klasskildrare med absolut gehör.« | Anneli Jordahl, KULTURNYTT, P1 »Bodil Malmsten skriver om sitt liv, men lika mycket om hur det är att skriva om sitt liv, och om hur minnet fungerar. Mitt första liv blir en sorts saga om livet och minnet och odödligheten.« | Hanna Gardell, SYDSVENSKAN

Tehran 2012. Tre generationer med olika minnen och erfarenheter av stadens historia. En mormor och hennes dotterson vars relation är mer kärleksfull i handling än i ord. Men för ett ovant öga är kanske till och med handlingarna svåra att tyda. Båda två har i alla fall svårt för resten av släkten.Och så döttrarna som var med om en revolution för över trettio år sedan och som försöker gå vidare med sina liv. De röker och dricker och snackar skit om sin mamma och får ångest och går på yoga och lever som många andra medelålders medelklasskvinnor. Men de bor i Tehran och inte i Trelleborg.Sedan har vi barnbarnen som en gång i tiden stod varandra väldigt nära men som växt upp i helt olika miljöer. Båda vägrade obligatorisk militärtjänstgöring och deltog av olika skäl i demonstrationerna mot valresultatet 2009. Upplevelser som för den ene närmare hans mormor medan den andre drar sig undan alla mer och mer.Godnattsagor för barn som dricker är en roman om att leva vidare. Vilka minnen är enskilda individers angelägenheter och vilka är del av ett större kollektivs? Får sorg verkligen vara privat när en ny nation ska hitta sina hjältar och skriva sin version av historien?Marjaneh Bakhtiari är tillbaka med en lysande roman om människorna i en stad som genomlevt valfusk, statskupp, revolution, krig och massdemonstrationer."Hennes situationskomik, sinne för dramatiskt finlir i klaustrofobiska rum, omsorgsfullt gestaltade karaktärer, hur det förflutna blir mer verkligt än nuet, får mig att tänka på Tjechov." (...) mästerligt" Anneli Jordahl, Sydsvenskan"På närmare 300 sidor vecklar Bakhtiari ut mängder av livsöden, väver in dem i varandra och låter samhällskonflikter gå som revor genom relationerna. Det är på det stora hela mycket skickligt gjort." Rasmus Landström, Arbetarbladet

ARABEN RÖR SIG genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven. Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen. Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp."En av vårens bästa romaner", Åsa Lindeborg, Aftonbladet"Med 'Araben' har Pooneh Rohi uppnatt det som manga forfattare nog skulle ge sin hogra arm for: hon har fatt mig att kanna igen mig i nagot jag aldrig sjalv har upplevt." Eva Johansson, SvD"Araben ar en begåvad debut om existentiell ensamhet. Uppbrott och forflyttningar. Och om allas vara svarigheter att utrona vilka handlingar som ar omgivningens forvantningar eller eget fritt val." Anneli Jordahl, Sydsvenskan"Möjligen har Pooneh Rohi skrivit årets mest kontroversiella roman. Den strävar efter att gestalta och gör det mycket väl den konflikt mellan stipulerad grupp och personlig identitet som utan tvekan är en vår samtids mest brännande frågor." Jonas Thente, DN"Pooneh Rohi har avlyssnat sin samtid med finkalibrerade instrument och skapat en smärtsamt övertygande berättelse om den omöjliga strävan att leva sant både mot sig själv och mot sitt sammanhang." Jenny Aschenbrenner, Kulturnytt, SR"Avsnitten om den unga kvinnan är stilsäkra och lyhörda och gör det mer än berättigat att kalla Rohi en stark debutant, men det är i skildringen av den tilltufsade fadern som romanen lyfter på allvar. Språket blir friare, djärvare, lekfullare, utan att tappa de psykologiska nyanserna i ett hjärtskärande porträtt av en stolt man som förlorat självkänslan och fotfästet i detta skyddade lilla låtsasland som är 2000-talets Sverige." Johan Wilhelmsson, Norrköpings tidningar"Ytterst handlar Araben om tillvaron som den är och om drömmen som ville något annat. Men också om att ångra sitt liv och försonas, om att känna skuld för sina val och ändå välja. Inga lätta frågor - så skriv en bok till." Monika Tunbäck-Hanson,GP"En stark och engagerande debut. Det är en drabbande historia om ett land som blir allt kallare och där medelklassen blir allt nervösare." Rasmus Landström, Arbetarbladet"Detta är en av de starkaste debuter jag läst på länge. Så säker i sitt berättande och så mångtydig i sitt budskap. Inget blir enkelt då man läser Araben. Men så är det kanske dags att lägga det förenklade åt sidan." Jakob Carlander, Corren"Araben leder ofrånkomligt tankarna till Albert Camus Främlingen. På samma sätt som "Främlingen" rör sig i existentiella snår, där handlingar får livsavgörande konsekvenser, handlar Araben om principbeslut, orsakade av stolthet och skuld, som skapar än mer skam att bära." Vesna Prekopic, Litteraturmagazinet"Araben är mycket mer än igenkänningslitteratur för yngre vuxna svensk-iranier med politisk aktivism i den nära släkthistorien. Den bearbetar Sverige och svensk samtid." Flamman"Romanens styrka är att den bland annat levandegör och fördjupar bilden av den andre, främlingen samt bekräftar bilden av vad vi redan vet; att en människas status minskar när hon kommer till Sverige." Ulf Lundén, Dala-Demokraten"Det är en elegiskt sorgesam historia Pooneh Rohi berättar." Lennart Bromander, Aftonbladet"Pooneh Rohi fångar fint känslan av tomhet mellan två världar." Barometern

2015 års Nobelpristagare i litteratur! »Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken men scener­na utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl SchlögelSovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och »vardagens socialism«. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag bröt det samman och kvar blev sovjetmänniskan, som kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro där ett fåtal blev ofattbart rika och de flesta fattigare än någonsin. I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna - gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många fler. Av dessa tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag. »Tiden second hand« ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv.Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte«:»En av vår tids viktigaste författare«Anneli Jordahl»Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« Per Svensson»Ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.« Ulrika Knutson

Det här är ingen historiebok. Det är en bok med berättelser om människor vi bör minnas. Personer att referera till, citera och inspireras av. Det är dags att på bred front lyfta fram en annan historia. Flytta fokus. Korrigera och komplettera världsbilden. Just den här boken tar sin början för niotusen år sedan och sträcker sig fram till i dag, från Barumskvinnan till Mama Masika. Femtioen skribenter har i En annan historia valt varsin person att porträttera. Här får du lära känna mattesnillen, låtskrivare, politiker, rösträttskämpar, tennisstjärnor, husmödrar, författare, jägare, börshajar och barnmorskor som alla bidragit till att skapa världen i dag. Femtioen personer som du, genom att läsa denna bok, är med och för in i evigheten. Lina Thomsgård (red.) är programledare och skribent. * Medverkande skribenter: Alice Kassius Eggers, Ana Udovic, Andreas Cervenka, Anna Charlotta Gunnarson, Anneli Jordahl, Annika Lantz, Annika Norlin, Behrang Behdjou, Bilan Osman, Björn af Kleen, Bodil Jönsson, Ebba Witt-Brattström, Elsa Westerstad, Eva Franchell, Fanna Ndow Norrby, Federico Moreno, Ida Therén, Isobel Hadley-Kamptz, Jenny Aschenbrenner, Jenny Damberg, Jenny Lindh, Johanna Frändén, Johanna Koljonen, Johanna Palmström, Jonna Sima, Kalle Lind, Karin Thunberg, Klas Ekman, Kristina Lindquist, Kristofer Ahlström, Lisa Ehlin, Lisa Förare Winbladh, Lisa Magnusson, Magda Gad, Malte Persson, Marimba Roney, Martin Gelin, Martina Montelius, Micael Dahlen, Nadia Jebril, Natalia Kazmierska, Nike Markelius, Patrik Lundberg, Sanna Lundell, Sara Martinsson, Simon Bank, Susanna Alakoski, Tara Moshizi, Tone Schunnesson, Valerie Kyeyune Backström, Wanda Bendjelloul * Denna kväll, då jag borde läsa en massa annat inför morgondagen, har jag istället ägnat en timme åt att försöka slita mig från alla (kvinno-) öden och äventyr jag inte visste att jag saknat. Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister Texterna är roliga, tillgängliga och drivna av personligt intresse En klar förtjänst med boken är att den öppnar för ett samtal om vårt historiska minne, om vad vi väljer att förmedla för att förstå och gå vidare. Expressen Läser vidare och får gåshud på samma vis som när jag scrollar bilderna från Womens march, vi är så många. Så starka de här berättelserna inte bara jämnar väg, de bryter mark och lägger ut räls. Dagens Nyheter 51 berättelser om 51 mycket intressanta kvinnor som aldrig fick plats i skolans historieböcker men som skribenterna har gett liv igen. Läs! Katrineholms-Kuriren [S]å många fina berättelser och alla skrivna på ett personligt vis. Det som skulle kunna vara en spretig antologi, blev snarare en underbar mix av olika personer och olika stilar. Det är en oerhört viktig bok som förhoppningsvis är ett startskott för fler historier om kvinnor. Feministbiblioteket Här finns bråkiga människorättsaktivister och okända schlagersnillen. Detta är inte bara underhållande utan även viktig folkbildning. Sydsvenskan Med sin bokstavliga titel låter denna antologi 51 skribenter skriva in 51 kvinnor i historien som borde varit där från början. Jan Gradvall i Dagens industri Men när jag känner efter är det inte trött jag är. Utan glad över boken. Glad att det går att omskriva eller tillskriva historien fler berättelser. Glad över att personer som Oum Kalthoum, Johanna Bovall Hedén och Sister Rosetta Tharpe hamnar i min hjärnas minne. Glad över att min brorsdotter har födelsedagskalas och jag får ge henne chansen till en mer rättvis bild av historien. För kanske kommer hon få berätta historien för släkten efter oss, om tiden när kvinnors erfarenheter fortfarande i så stor utsträckning ansågs oskrivbara och hur vi tillsammans ändrade på det. Torun Carrfors i ETC

2015 års Nobelpristagare i litteratur! De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup­intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopins ­röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011).UR INLEDNINGENMännen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.«Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit..."Kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksander Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan." - Kaj Schueler, SvD."Ska du bara läsa en enda bok i år, så föreslår jag den här: Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vare sig du hatar krigsskildringar eller tillhör de passionerade nördar som inte kan värja sig mot suget från fronten, detta är boken för dig. På samma gång ett dramatiskt reportage - ett historiskt scoop - och ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen." - Ulrika Knutsson, Expressen"Förmågan att fånga tonfall och hitta oförglömliga detaljer borde kunna meritera både för ett Nobelpris i litteratur och för Fredspriset." - John Swedmark, Arbetet"Svetlana Aleksijevitjs storverk är drabbande och nödvändigt". - Per Svensson, GP"Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare..." - Anneli Jordahl, Aftonbladet"Svetlana Aleksijevitj har utfört ett storslaget forskningsarbete och i en läsvärd bok lyft fram en bortglömd kvinnlig historia." - Thomas Attorps, GD

Jordnært og inspirerende om yoga som lek og utfordring for hele familien! Hvorfor har vi sluttet å slå hjul og stå på hodet? Vi er skapt for det! Barn som voksne, det er ingen forskjell - å utfordre kroppens muligheter gir nøyaktig den samme gleden og den samme indre kraften uansett alder. Bonus kan være en smertefri, funksjonell kropp. Gjør tre øvelser før sengetid, så sover du bedre. Yoga kan være et fantastisk bindeledd mellom generasjoner, noe barn, foreldre og besteforeldre kan gjøre sammen. Menn og kvinner, barn og voksne har ulike fysiske muligheter og utfordringer. Derfor inneholder denne boken grundige beskrivelser av klassiske yoga-øvelser med ulike varianter. Du finner også forslag til hvordan du kan sette sammen øvelser for å oppnå for eksempel bedre søvn og økt energi. Men først og fremst er dette er bok som introduserer yoga som lek, utforskning og utfordring for hele familien. Forfatter og frilansjournalist Anneli Mjøen har praktisert yoga siden 5-års alder, og er solid etablert i miljøet. Hun har vært fulltids yogalærer på Oslo Yoga siden 2007, og har studert mange ulike yogaformer.